Osäkert vilka följder som regeringens beslut om ersättning till vanvårdade fosterbarn kan få

Tidigare i höstas träffade regeringen och oppositionen en överenskommelse om ekonomisk kompensation till personer som mellan åren 1920-1980 utsattes för vanvård och övergrepp i fosterhem. Genom att det uppställs två krav för att sökanden ska få ersättning menar regeringen att det sker en individuell bedömning av varje persons rätt till ersättning. Det bör innebära att ersättningsprocessen blir så rättssäker som möjligt. Regeringen har samtidigt betonat att ersättningen är ett undantag från skadeståndsrättsliga principer. Frågan är därför om och i så fall vilka följder som regeringens beslut kan få för framtida ersättningsanspråk från andra grupper som lidit skada till följd av myndighetsbeslut.
 

Regeringen beslutar om ersättning till vanvårdade fosterbarn

Söndagen den 27 november 2005 visade SVT2 programmet Dokument inifrån: Stulen barndom. Programmet skildrade bland annat vanvård och övergrepp på barn placerade på ett barnhem i västra Sverige under början och mitten av 1900-talet. Reaktionerna på programmet var så starka att regeringen under åren som följde tillsatte flera utredningar för att kartlägga övergrepp och vanvård.

Den senaste utredningen, SOU 2011:9, skulle även föreslå hur de som utsatts skulle kunna få upprättelse och hur en sådan upprättelse skulle utformas. Utredningens förslag bestod av tre delar; ett erkännande och en offentlig ursäkt från regeringen, en ekonomisk kompensation om 250 000 kronor var till de som utsatts samt åtgärder för att förhindra att något liknande skulle hända i framtiden.

Trots utredningens slutsatser meddelade regeringen genom barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) att regeringen inte tänkte kompensera de utsatta ekonomiskt. Anledningen var att det var för svårt att genomföra kompensationen på ett rättssäkert sätt. Beskedet upprörde såväl ideella organisationer som utredare och politiker.

Efter påtryckningar från flera håll ändrade sig Maria Larsson och bjöd in oppositionen till samtal. Efter ett flera timmar långt möte meddelade Socialdepartementet att oppositionen och regeringen träffat en ramöverenskommelse om att kompensera de utsatta ekonomiskt enligt förslagen i SOU 2011:9. För att en person ska ha rätt till ersättning krävs enligt utredningen att övergreppen eller försummelsen varit av allvarlig art och att händelserna inträffat mellan åren 1920-1980. Begreppet ”allvarlig art” och frågor kring bevisning ska utredas närmare.
 

Regeringen står fast vid att ersättningen är ett undantag

Enligt Socialdepartementet innebär överenskommelsen att partierna gör avsteg från det som normalt är statens ansvar och från likabehandlingsprinciper som säger att alla skadelidande grupper ska behandlas lika. Det ger en fingervisning om att regeringen inte har antagit en mer liberal inställning när det gäller att ersätta stora grupper i samhället som lidit skada på grund av något myndighetsbeslut eller dylikt.

Som exempel på en sådan grupp kan nämnas de barn och ungdomar som fått narkolepsi till följd av att de vaccinerat sig mot svininfluensan på uppmaning av statliga myndigheter. Läkemedelsförsäkringen har avsatt 150 miljoner kronor som ska användas för att ersätta dessa barn och ungdomar ekonomiskt. Narkolepsiföreningen är ändå orolig för att pengarna inte kommer att räcka till alla skadelidande. Föreningen vill därför att staten träder in för att garantera att alla som har rätt till ekonomisk ersättning faktiskt ersätts. Eftersom regeringen nu ersätter vanvårdade fosterbarn ekonomiskt blir det intressant att se hur den ställer sig till Narkolepsiföreningens önskan. Eftersom regeringen betonat att ersättningen till fosterbarnen är ett undantag är chansen för att regeringen ska tillmötesgå föreningens önskan troligtvis relativt liten.

För att ett före detta fosterbarn ska ha rätt till ersättning ställer utredningen upp två krav som regeringen har godtagit. Enligt Socialdepartementet innebär dessa krav att en prövning sker av varje sökande persons rätt till ersättning. Det är intressant att regeringen uttalar sig på det här sättet med tanke på att regeringens motivering till att inledningsvis inte vilja ersätta fosterbarnen var att det inte kunde ske på ett rättssäkert sätt. Att göra individuella bedömningar innebär däremot typiskt sett att bedömningen blir så rättssäker som möjligt. Man kan därför fråga sig om regeringen verkligen har ändrat sig i sak eller bara gett efter för externa påtryckningar. Ett tecken på att regeringen fortfarande står fast vid sin initiala inställning är att den även efter överenskommelsen med oppositionen anser att ersättningen innebär avsteg från skadeståndsrättsliga principer.

Hur regeringen kommer att ställa sig till framtida ersättningskrav får framtiden utvisa.

 
Caroline Malmgren
Jur.kand, Redaktör JP Infonet